En skånsk berättelse: Anders Landström
Med Skåne som grund för världssuccé
TV-serien Bron har inte bara bevisat att världen älskar poliser med samarbetssvårigheter, de får gärna vara skånska och danska.
Världen verkade ha törstat efter en serie från två små länder uppe i Norden som länkas samman av en 15,9 km lång förbindelse och ett gäng poliser med vissa samarbetsutmaningar från olika sidor sundet.
Bron vann Prix Europa för bästa tv-serie 2012 och två år senare det danska filmpriset Robert Prisen för bästa manliga huvudroll, bästa kvinnliga huvudroll och bästa kvinnliga biroll, samt bästa kriminaldrama vid kanadensiska Banff Rockie Award. 180 länder världen över har köpt in serien.
Anders Landström har producerat alla säsonger och står även vid rodret även under den fjärde och sista.
– Jag tror att hemligheten med Bron är att den har något unikt över sig. Alla de reaktioner vi fått pekar på att den upplevs som exotisk och att den sticker ut i den stora flora av nordic noir-filmer som finns idag, något som till stor del har att göra med karaktärerna och miljöerna i Skåne och Köpenhamn.
Ett lik mitt på Öresundsbron inledde första säsongen och ledde till en utredning som involverade polismyndigheterna från både Sverige och Danmark.
– Vi var rätt nöjda med det där och i ännu högre grad när vi berättade om upplägget och folk reagerade: ”Oj, det låter spännande, det vill jag höra mer om”.
– En stor fördel i sammanhanget var att vi lyckades sälja in konceptet på båda sidor, vilket gjorde att budgeten kom upp på en nivå där man kan göra något riktigt bra.
En annan fördel med succén är att den har gjort att kompetensen ökat i teamet.
– Vi har nu gjort tre säsonger vilket har lett till en allt större kunskap. I början fick vi plocka hit folk från Stockholm, nu består teamet nästan uteslutande av skåningar och danskar.
Anders Landström på inspelningen av säsong 4 av Bron på Ribersborg i Malmö december 2016. Fotograf: Anders Ebefeldt.
Anders är från Stockholm och något av en veteran i branschen. Han har producerat reklamfilm för Mekano och efter det drama, exempelvis långfilmerna ”Elina – som om jag inte fanns” och ”I taket lyser stjärnorna” och TV-serien ”En ö i havet”. Han är imponerad av filmklimatet i Skåne.
– På många sätt. Det är lätt att få hjälp här och att bli insläppt i olika sammanhang, det skapar en närhet mellan produktionen och omvärlden som är väldigt markant. Just nu håller vi till exempel på att titta på en viktig miljö för oss som ligger i Malmö och som skulle vara fantastisk att få tillträde till som inspelningsplats. Fastighetsbolaget är väldigt positivt och ser över alla möjligheter att kunna släppa in oss. Funkar det så vill de dessutom inte ha betalt. Fantastiskt!
Det öppna landskapet i Skåne är något som också ökar kvaliteten med att spela in här.
– Kärleken till det öppna landskapet kan låta som en kliché, men det är verkligen något som filmare älskar. I Skåne finner man en atmosfär som hjälper till att skapa rena bilder.
Vad som också har gjort projektet speciellt är samarbetet över bron, mellan svenskar och danskar.
– Det har varit positivt, trots att vi många gånger har sett saker olika och att vi har olika arbetskulturer. I början var det så att båda lägren utgick i lite väl hög grad från hur de själva jobbade, men alla insåg snabbt värdet av att se till helheten.
Han menar att det här ämnet är lite lurigt för att det är lätt att bli generaliserande.
– Försiktigt kan man säga att vi svenskar kanske är lite mer ingenjörer och bygger och bygger och att danskar är lite mer individualister och gärna är mer kritiska.
– Utifrån en stabil plattform så har vi gradvis lärt oss att vi också kan ifrågasätta varandra och att det bara kan vara en fördel. Samarbetet blir på det viset inte urvattnat utan tvärtom mer dynamiskt genom att man får fler ingångsvinklar på de uppgifter som ska utföras. Vi är åttio personer i teamet så en balans i de här frågorna är såklart enormt viktig.
En annan positiv aspekt med den geografiska placeringen har varit det lokala engagemanget.
– Vi har haft ett mycket konstruktiv samarbete med exempelvis Film i Skåne och Malmö stad som båda har visat ett genuint starkt intresse. Förvisso var det någon som i början var väldigt skeptisk och trodde att vi skulle svärta ner en i vissa delar redan problemtyngd region med en mordhistoria. Nu när folk vallfärdar hit för att titta på bron och Turning Torso så hör vi inte längre sådant. Storytelling kan vara en mäktig kraft.
